foreverdoesnotlivehereanymore

Det är grått ute, det är grått inne. Bråkar med D konstant. Förgyller min lördagskväll med plugg och en öl. Det gror i mitt fönster och inne i mig gror det knappt alls. Det känns som att något dött i min hals.

Har varit vaken i drygt två timmar. Trött i kroppen. Trött i ögonen. Men hjärnan speedar på.

Sitter och läser kurslitteratur till en kurs jag skulle ha läst i sommar om det inte hade funnits något om. Kursen handlar om språk och jag gråter. Det är så förbaskat sorgligt att mina föräldrar aldrig lärde mig tornedalsfinska. Det är så förbaskat sorgligt att det under början av 1900-talet bedrevs en sådan stark enspråkighets rörelse i Sverige att vi tillät ett språk i princip dö ut, eller ska man kalla det för vad det egentligen handlade om, utrotning.

Ett språk är inte bara ett språk, det har kostat många individer möjligheten att lära känna sina mor- och farföräldrar, på grund av att de inte kunnat prata med varandra. Det har kostat skam och skuldbeläggning på barn som växt upp med fel språk.

Och det är så förbaskat sorligt att dagens politik går mot samma håll igen. Sverige ska vara för svenskar och svenskar talar Svenska. Skit på er jädra politiker! Skit på er! Ni berövar människor så mycket mer än ett språk!

Måndag, hela dagen. Vaken i tre timmar hittills, uttråkad. D sover och vill inte bli väckt. Rocky kommer först i eftermiddag och katterna är ute och busar. Jag har plockat fimpar, antar att fimpkriget har börjat nu. Så jävla vidrigt. Hur svårt ska det vara att ha en askkopp, fimpa på sin egen balkong och inte på min uteplats.

Kom hem i lördagskväll från sthlm, RFSU är kul men uttröttande. Man blir liksom helt slut i kropp, knopp och själ. Ska till R om en timme. Prata om vad? Känner mig bara trött och urfunktion. Som om jag tagit en paus från allt. D sa att jag påminde om en kyckling igår, hur tolkar vi det. Smal upptill och fet röv? Eller enerverande pickande? Eller att min näsa är spetsig? Ja, Marty, jag gör mig dummare än jag är. Jag förstår vad han menar.

Igår var det min mammas födelsedag, den passerade, vi åt mat och gav present. Pappa fyllde på olja, spolarvätska och kylarvätska i bilen, jag frågade om han inte hade lite bensin också. Pappa skrattade, gubbskrattet.

Vaknade klockan fyra i morse av att flygbolaget skickade sms och tyckte att jag skulle checka in, tur var väl det för jag hade totalt missat att flyget gick klockan sju och inte sju och femtio. Stress, stress, stress. A, som jag åkte med ner till Stockholm hade också missat flygbussen, på gång av ett klädbyte för mycket. Väl på flygplatsen fick jag röntga mina skor, min dator och alla mina pinaler. Idag var jag visst bombistisk. Framme i Stockholm guidade A mig rätt och så gav vi oss iväg på vårt första RIO-möte. Sjukt roligt, intressant och sexigt har det varit. Dagen slutade med en mysig indisk middag och en jädra massa planerande inför måndagens möte, sommarens uppgifter och höstens informatörsutbildning.

Nu sover A sött på sin kudde och jag är klarvaken. Skickar söta sms till pojken jag håller kär och hoppas att hans megamänn tar väl hand om honom inatt när jag befinner mig för långt borta.

Funderar på ångest och hur svårt det kan vara att hantera, bryta och forcera. Diskussionen om våldtäkt togs upp i dag ur synvinkeln att det är strukturerna och kontexten som gör mannen till en våldtäktsman, därför bör vi fokusera på att förändra strukturerna och kontexten och inte straffa mannen eftersom det som är gjort redan är gjort. Undra om man skulle resonera likadant om det var ett mord som inträffat. Eller ska straff vara adekvat med det brott man begått, mord för mord, stöld för stöld, våldtäkt för våldtäkt. Visst är det så att strukturer och kontexter skapar situationer och handlingsmönster, men vi får aldrig någonsin glömma att det finns en individ bakom monstret, oftast en helt vanlig familjefar eller finnig pojkvänn.

Vaknade livrädd för några timmar sen, vet inte vad klockan var eller vars jag ens befann mig, dyngsur i svett och paniken tog över min överhettade hjärna. Kunde inte röra mig, kunde inte tänka klart, bara skräcken överallt som tryckte på, tryckte sig närmre in under min hud. Det kändes som evigheter innan jag ens kunde se mig omkring för att förvisa mig om att jag var ensam i min lägenhet, ännu fler evigheter innan jag vågade tända lampan, innan jag vågade röra min stelfrusna kropp.

Minnesbilder som ristats fast i min hjärna, minnesbilder som fastnat i min kropp. Det finns ingen nåd. Han finns överallt, han finns runt mig, på mig, i mig. Överallt har han nästlat sig in och trasslat sönder mig. Jag var liten, än idag är jag fortfarande så förbannat liten. Jag blir aldrig stor. Aldrig någonsin kommer jag växa upp, bli vuxen. Man brukar säga att man kan bli berövad sin barndom, men han tog min framtid, min möjlighet att bli vuxen.

Fortfarande torsdagsmorgon, dagen gryr och solen börjar gå upp. Saknar min pojkvän, en trygg famn, eller i alla fall en mjuk varm hund som sover tungt intill mig. Antar att det är ångesten som tränger sig på. Det är konstigt hur den smyger sig in, väcker en ur sömnens dvala, väcker en till panik och rädsla. En ny period inleds, detta är början på något nytt. Katterna härjar, de känner av sinnesstämningen och följer med in i vansinnesfärden. Funderar på om det är för tidigt att fara ut och springa, springa bort paniken, rädslan och smutsen. Duschens varma strålar har ingen effekt på min piskade hud, den härjande elden slocknar inte. Skriver så hjärtat blöder och tårarna rinner över. Det har en lugnade effekt, utmattningen kanske kommer snart. Jag måste ta mig ner på jorden igen.

Senaste dagarna har varit trevliga, vi har haft besök från stockholmo. Han var allergisk mot alla mina djur med knaprade tabletter så han klarade sig. Vi drack 3,5:or och lärde känna varandra igen. Sen var vi ute och grillade och myste, tills vi träffade en jättesnygg tik och Rocky löpte amok. Men det gick bra. Sen har både Dosan och Sigge varit på rymmen, men nu är de äntligen hemma igen och kurrar i min famn. Vi har ätit på big eller FAT boy två gånger, vegmål med strips! Det är fasen inte fyskam. R skickar sms hela tiden och påminner om mattider och jag håller dem. Det är bra, bara bra.

Sjukskriven. Jag vakar om nätterna och väntar på något. Sover på dagarna och hoppas att det ska hålla de nattliga demonerna borta. Klockan är nu bara 01.34. jag ska upp och på möte om sex timmar. Om sex timmar ska jag vara representabel. D säger att jag är galen, att jag måste skärpa mig. Jag snör skärpet hårdare kring min midja och hoppas på att det ska hjälpa. Äter konstiga tabletter för att öka chanserna att lyckas, vissa säger att jag ser hög ut. Inte närvarande, inte här, inte nu. Jag är borta. Förbannat jävla borta. Dricker 3,5:or för att få i mig kalorier. Dricker öl för att mätta. Trodde aldrig att den dagen skulle komma. Så är den här. Dagen med d. Dagen då jag inser att trots att tiden gått, jag blivit utskriven, friskförklarad och hel igen, ramlar tillbaka. Det är inte så fördjävla svårt egentligen. Vi sitter på samma jävla gren, faller du faller jag.

Var på mitt första rehabsamtal igår med R. Han den lille sprätten hade planerat en jädra massa arbete för mig nu i vår. Vi talar och gräva djupt in mellan revbenen och krafsa precis där det gör som ondast. Först på schemat stod att rannsaka mina livsteman. Flummigt kan det låta, så är inte fallet, man svarar på frågor, gör en matematisk beräkning och därefter tolkar man resultatet. Jag är tydligen perfektionist. Det visste jag inte. Eller gjorde jag.

Jahaja  var vi här igen, inför läkarbesök, inför läkarbesök, inför sjukskrivning, inför sjukskrivning, inför utmattningssymptom, inför utmattningssymptom. Jag har ju inte ens tid att komma hit egentligen och ändå sitter jag här en halvtimme inne, eftersom jag inte kunde sova, inte kunde tro att det skulle ta fem minuter att cykla hit. Stressad, pressad, hetsad? Nej. Det är ingen som pressar mig eller hetsar mig, det är ingen som kräver någonting av mig. Förutom jag själv. Hur ska jag kunna lära mig att göra det här på ett bättre sätt. Varför kan jag inte bara lära mig att ta det lite lugnt så inte stressen skenar i väg.

Lillebror ringer klockan 8:30 och är arg för att Rocky väckte honom tidigt på morgonen. Jag hade visst inte skickat med några leksaker, utan bara tre koppel. Och inga ben! Dödsstraff på det! Men men jag bar ler och säger att så är det att ha hund, han måste rastas. Han måste få leka. Han måste få vara hund. Han är ju bara glad att han får träffa honom. Men lillebror är lillebror bara att le och vara glad, synd bara att det gnager i mig. DAMN…