foreverdoesnotlivehereanymore

Tankeverksamheten sliter på mig, det är som att någon konstant hoppar och studsar på mig som om jag vore en trampolin. Det går inte att stänga av nu när jag slagit om strömbrytaren, det bara väller in likt kokande lava och det gör så förbannat ont. Tårarna rinner och jag förstår inte riktigt varför. Tankarna dundrar på, framåt och försöker skapa någon slags mening men jag hinner inte med. Jag är fortfarande fast långt bakom och försöker bearbeta de första slagen. Jag inser att jag måste bromsa för att hinna ikapp mig själv igen, annars blir detta bara ännu en flykt. Jag drar i handbromsen, går tillbaka till ruta ett och börjar på min nya väg ännu en gång.