Det är svårare att mörda ett spöke än någonting verkligt
Sångest och söndag var det första jag tänkte när jag vaknade. Jag hatar att vakna till den känslan. På något sätt tror man eller snarare hoppas man att den gråa sörjan som man vadade igenom igår ska ha försvunnit under natten. Det gör den aldrig, men man lär sig ändå aldrig att sluta hoppas. Hoppet, mina kära vänner, är det sista som överger en människa. Flosker, jag vet men hur hopplöst man än må tro att det är, finns hoppet alltid där ändå. Hoppet sviker en aldrig, eller alltid för det ger inte upp.
Sen hände något. Efter att ha spenderat några timmar i sängen med Erich Fromm började jag fundera. Det finns ingen annan än jag här och nu. Det finns ingen som kan rädda mig. Min terapeut slänger sig med flosker som Carpe Diem och kärlek åt folket, mig i synnerlighet. Han kan inte rädda mig, min mamma kan inte rädda mig och mina vänner kan inte rädda mig. Jag måste rädda mig själv. Det är skrämmande, jag har aldrig prövat hjärt- och lungräddning på mig själv. Mer än den där natten för länge sedan som jag trodde jag skulle dö, då när det kändes som att hjärtat helt slutade slå, då försökte jag mig nog på någon slags hjärt- och lungräddning. Jag överlevde natten och sjukskrev mig dagen efter. Hjärtat kollade jag dock aldrig upp. Men jag vet ju att det har sina skavanker.
Hur som finns det en ny energi. En vilja som jag inte haft på länge. Kanske handlar det egentligen bara om ett slags medvetande. Jag kan inte skylla på alla andra längre, jag måste se mig själv i det berömda vitögat och våga se mig själv igen. Det var länge sedan jag såg mig själv sist. Jag var ung, blond och oförstörd. Det var många år sedan. Allt för många.
Jag blir så glad att du verkar vilja ta ansvar för dej själv igen bk. Du har rätt i när du skriver att ingen annan kan rädda dej än dej själv. Omständigheter må suga och livet kännas som en grå sörja men det är ändå alltid en själv som bestämmer var man tar stegen och även hur man väljer att se på sitt liv, även om det inte är så jävla lätt alla gånger. Kanske behöver man lite flosker från de som hjälper än för att fatta att den personen faktiskt inte kan ge en självklara sanningar och råd så att man själv slipper ta ansvar (som man kanske önskat?).
Jag minns dendär dagen på F när du satt i soffan och sa högt att du insett att R inte kan rädda dej. Minns du det? Efter den dagen hände det så himla mycket, kanske såg du det inte själv, men det var då du började jobba för dej själv och det var då jag verkligen började tycka om och respektera dej. Bli inspirerad av dej. Omgivning , terapeuter, kompisar, familj finns alltid som stöd men allt slit och arbete måste man göra själv. Jag litar på dej. Släng inte bort det du skrivit i det här inlägget. Jag vill ha dej i mitt liv.
Nååå...söt!
Jag tänkter bita mig fast i den här känslan, den är skrämmande men så jävla bra. Vet dock inte vart den kom i från eller hur länge den kommer hålla i sig av sig själv. Men när den släpper, vilket vi alla vet att den gör så småningom. Är det bara dags att kämpa lite mer, ta i lite mer. Det går. Det måste gå. Nu jävlar kör jag så det ryker, skaru me?
Jag är på väg allredan baby! puss
