grådassig deppighet
Det är så grått och trisst här i stan idag. Men det matchar mitt humör så jag ska inte klaga. Har försökt plugga, men ingenting riktigt intresserar mig. Har försökt shoppa secondhand men inte ens det fick mig ur grådassigheten trots att jag hittade ett par fina skor för en spottstyver. Nu vill jag bara iväg och träna så att endorfinerna får rinna till och jag får känna att jag lever och att det finns en mening med allt igen.
Min far ringde mig igår och berättade om att de haft en sparkfest i lördags med över 40 grannar och vänner. De hade haft skitkul rent ut sagt och såg redan fram emot cykelfesten till sommaren. Jag blir bara bitter och funderar på varför inte jag kan rycka upp mig ordentligt och fixa en sparkfest eller vad som helst som gör mig lite gladare igen.
För ett tag sedan hörde jag någon säga att lycka inte är ett mål utan att det är en sinnestämning precis som sur, glad, arg, bitter och ledsen. Alltså ska man inte sträva efter lycka för det är som att sträva efter ett humör och som vi alla vet kommer och går humöret. Men när humöret bestämt sig för att ligga lågt en längre period, vad fasen gör man då?
När man vaknar och inte har någon lust att ens öppna ögonen för det finns liksom ingen anledning. Någonstans har man en kämpe inom sig som ändå gör att man kliver upp, gör det man ska, för att kunna bli vad man ska. Man lär sig att låtsas tills det kanske blir på riktigt så småningom. Men hela tiden gnager det där grådassiga i sig mer och mer av en. Tillslut vaknar man en morgon och inser att man låtsas för länge, det grådassiga har gnagt i sig för mycket.
