foreverdoesnotlivehereanymore

Memmo till mig själv i framtiden, det här är en dag du kommer att vilja minnas!

Det gör ont redan första dagen och jag funderar på hur jag egentligen ska ta mig igenom denna storm. Fysisk smärta, det är inte i mitt lilla huvud, det är överallt och ingenstans. Paniken sprider sig. Förnekelsen står runt knuten och vill bara komma in i värmen igen. Anklagelserna härjar fritt, precis som vanligt, hur kunde jag ens sätta mig i denna situation igen. Jag var ju ute på andra sidan och nosade för ett tag sedan. Det finns ingen tilltro att det ska leda till något bättre, jag vågar inte tro än. Men jag vet att om detta ska fungera måste jag snart, riktigt snart, helst redan igår, våga tro.

Tills tron kommer lever jag på trotset. Det spelar ingen roll hur ont det gör. Det får göra ont, för det är rätt. Rätt och slätt rätt. Ingen har någonsin sagt att det ska vara lätt.  Jag upphörs tydligen aldrig förvånas av vanans makt. Jag borde ha lärt mig nu. Men jag kanske lär mig så småningom. Viljan finns någonstans runt mig, viljan att försöka hitta något bättre. Något med lite mer värdighet. Bara en gnutta mer är allt jag kräver.