foreverdoesnotlivehereanymore

Solen skiner och värmer nästa. Lever fortfarande på endorfinerna från igår.

Har äntligen kommit igång med rapportskrivningen och jag orkar inte alls bry mig om att det är fem dagar försent. Opponera för stackars lilla Oskar göra på mina vimsiga tankegångar som helt saknar struktur, underbyggande teorier och någon som helst analys. Men det blir i alla fall lätt för stackaren att såga den totalt, kanske kan han hämta hem lite pluspoäng där. Det bjuder jag på.

Insåg igår att jag inför varje moment säger till mig själv att det inte gör något om det går åt skogen för då kan jag alltid se det som en ursäkt att hoppa av.
Vad är det för jäkla stil?!

Varför gör jag det så förbannat enkelt för mig själv. Ingen har ju någonsin sagt att det ska vara lätt att plugga, leva och andas. Att plugga är ett jobb, ett heltidsjobb som kräver en del. Det visste jag när jag begav mig in i pluggsnåret. Ändå blev jag förvånad över hur jobbigt och strukturkrävande det var.

Att leva är ett livstidsprojekt, det tar aldrig slut förrän det är just det. Slut. Kanske är det dags att inse att det är dags att kämpa lite för att leva. Jag vill faktiskt inte bli en gammal bitter tant som ångrar allt hon inte hann med medan hon gjorde inget alls och lät tiden passera.

Skål i kaffe på det också sätter vi spiken i kistan idag!