Hål i huvudet
Det är söndag igen, alltid söndag. Veckorna går så fort och jag hinner inte med. Livet är som ett ekorrhjul som bara snurrar snabbare och snabbare. Det går inte att stanna, då hinner allt ifatt och ramlar över en, illamåendet sprider sig och man kan inte stå upprätt.
Så jag trillar dit om och om igen. Fortsätter springa när inget annat känns möjligt. Jag vet att jag så småningom måste stanna, se mig och göra mig redo för krig. Men inte idag, inte imorgon och inte än på ett tag. Det är övermäktigt just nu. Ibland känns det som att jag kvävs, inte rent fysiskt men psykiskt. Det gör så förbannat ont att man inte får luft.
Jag ser det som ett bra tecken, att jag fortfarande kan känna. Att jag inte är helt avdomnad och tom. Det finns en kärna någonstans inom mitt skal som fortfarande lever. Jag är bara rädd för hur länge till
