foreverdoesnotlivehereanymore

Tiden går så förbaskat fort på sommaren. Kan vi inte pausa! Jag vill ha en pausknapp och bevara sommaren, ljuset, havet, lättheten och allt det underbara lite längre.

Senaste dagarna har jag spenderat med att sitta i ett skjul och vänta på att Doris så fint ska krypa fram och säga hej. Första dagen var jag rätt glad ändå.


Andra dagen började jag surna ihop


För att efter några timmar bli fruktansvärt less


Sen gav jag nästan upp


Men se då  kom Doris fram och vi kunde åka hem som en enda stor lycklig familj, Sigge, Doris och jag. Första tiden spenderades i min säng, Doris var trött och sliten efter flera dagars flykt och Sigge var överlycklig över att hans buskompis återvänt.