foreverdoesnotlivehereanymore

Berit och jag har konstig sovrytm, den passar inte alls ihop. Han vill vara vaken till morgonen och sova hela dagen, medan jag vill sova på natten och vara vaken tidigt på morgonen. Detta leder till att vi inte sover alls, eller vi sover några enstaka timmar per natt, typ tre timmar inatt för att vara exakt. Ändå är man pigg som en lärka när man väl umgås, den andra tiden däremot är man som en zombie…

Igår var vi på hundvakt till Glenn och åkte på utflykt till ett berg, närmare bestämt hamptjärnsberget. Där var det barn och jobbiga föräldrar som skrek och pratade i mun på varandra. Tillslut hittade vi en lugn plats där vi spenderade hela dagen med att göra ingenting alls. Hittade något slags lugn, vilket jag inser att jag behöver mer och mer. Det är konstigt det där, att lugnet känns så skrämmande samtidigt som det är precis vad man behöver. 


Lyckan var total när Glenn släpptes fri


Jag missmatchade vackert mot berget


Glenn trivdes på Berits mage