foreverdoesnotlivehereanymore

Det är konstigt det här med att lära känna någon. Ibland känns det som stört omöjligt och ibland är det så lätt, så lätt att det nästan är läskigt. Att riva fasaden behövs verkligen inte för det finns människor som redan ser rakt igenom den. Ännu en gång läskigt. Men ack så underbart att det finns människor som ser när man ljuger, som ser när något smärtar till så där lite extra i bröstet och som kan se att det trots allt bagaget finns något där ändå. Vaknade tjugo minuter i fem i morse, pigg som en lärka. Det är sjukt, eller trevligt beroende på hur man väljer att se det. Jag väljer trevligt!

Förresten glömde ju gårdagens bästa: Berit