stanna upp och se igen
Det är måndag, helgen gick ofantligt fort. Fredag spenderades med glada flickor, middag och lite vin vilket resulterade att jag försov mig till jobbet på lördag morgon. Vilket inte har hänt på flera år. Vilken chock! Lördag kväll hängdes det på majorsgatan och sällskapades i ett annat gult hus på Haga. Mötte upp Berit och fixade nattmat. Söndag morgon klev jag upp tidigt, cyklade ut till stallet och möttes av underbara hästar som gnäggade mot mig när jag kom. Men det var nog mer maten än mig de visade sin uppskattning för. Några timmar senare cyklade jag hem och insåg att jag var så fruktansvärt trött i hela kroppen att jag knappt orkade cykla framåt. Väl hemma damp jag i säng och spenderade resten av dagen sovandes fram tills jag började jobba på kvällen vill säga. I morse klev jag upp runt sex för att ta emot Glenn, jag är hundvakt idag. Sen gick jag och la mig igen och sov fram till kl 11, då masade jag mig upp och tvingade mig själv och Glenn ut på en ”morgonpromenad”. Insåg nu att jag har sovit i över 19 timmar på två dygn, herregud min stackars lilla kropp måste ha varit trött.
Kom att tänka på det här med att behandla sig själv som man behandlar andra. Det finns ingen annan i hela världen som jag skulle kunna behandla lika illa som jag behandlat mig själv. Det gör ont att inse och det gör framförallt ont att inse att det faktiskt är jag själv som har valt att göra så. Det är ingen sjukdom, det är ingen annan som har tvingat mig. Det är jag, enbart jag. För när allt kommer omkring så handlar det om att jag väljer att hantera olika saker på olika sätt. Det är jag, enbart jag som står skyldig i denna rättegång. Vilket även betyder att det enbart är jag som kan fria mig själv. Saker som har hänt och som har påverkat mig är absurda, de är olagligt i vissa fall och det är fel, så in i h-vete fel. Men jag hade kunnat välja att hantera dem på ett annat sätt. Idag står jag istället framför dessa ”problem” och tittar på dem, jag gråter, jag är arg, jag skriker men jag vägrar kräva att jag ska vara nollställd inför dem. De finns och jag måste lära mig att leva med dem. För jag kan inte springa ifrån dem längre.
Det gror i mitt fönsterbläck
