foreverdoesnotlivehereanymore

R drar paralleller mellan apelsiner och mitt liv, det är någon slags citruspress han talar om. Han tappar bort mig. Sen låsas han att näsdukarna på det lilla bordet är en båt och att det runda lilla bordet är jorden. Han seglar med näsdukarna mot kanten och säger att det visst går att ta steget över kanten. För bordet är runt säger han, jag ser att det är platt, platt som en planka och säger nej. Näsdukarna kommer att gå en allvarlig död till mötes.

R suckar, ler lite så där snett och säger att vi måste tala allvar, sjukskrivning. Det är två månader kvar på denna termin och jag har en liten c-uppsats och ett PM att skriva för att tjonga in 45 hp.  Två månader kvar för att ha gjort klart min utbildning på två år och inte tre som det var tänkt. Två små månader som borde gå mot sol, värme och sommar. Två små månader som jag borde kunna bita mig fast i och kränga ur mig några rader skit, bara för att få mina poäng, min utbildning, min klapp på axeln, mitt beröm. För att kunna andas ut och ta sommarlov hela långa sommarlovet. Jag tänker inte jobba 40 timmar i veckan denna sommar, då säger jag upp mig.

Sjukskrivning. Ett så enkelt ord men så jädra svårt. Vad gör man när man är sjukskriven. Ligger i soffan och tittar i taket, går på långa promenader och funderar över livet, badar i iskalla sjöar för att det fortfarande bara är maj månad.  På tisdag ska jag på sjukhuset och ta bort dumma celler som inte beter sig som de ska. På tisdag är jag sjuk hela långa dagen. Men på onsdag är jag frisk, bara lite medtagen.