foreverdoesnotlivehereanymore

Vaknade livrädd för några timmar sen, vet inte vad klockan var eller vars jag ens befann mig, dyngsur i svett och paniken tog över min överhettade hjärna. Kunde inte röra mig, kunde inte tänka klart, bara skräcken överallt som tryckte på, tryckte sig närmre in under min hud. Det kändes som evigheter innan jag ens kunde se mig omkring för att förvisa mig om att jag var ensam i min lägenhet, ännu fler evigheter innan jag vågade tända lampan, innan jag vågade röra min stelfrusna kropp.

Minnesbilder som ristats fast i min hjärna, minnesbilder som fastnat i min kropp. Det finns ingen nåd. Han finns överallt, han finns runt mig, på mig, i mig. Överallt har han nästlat sig in och trasslat sönder mig. Jag var liten, än idag är jag fortfarande så förbannat liten. Jag blir aldrig stor. Aldrig någonsin kommer jag växa upp, bli vuxen. Man brukar säga att man kan bli berövad sin barndom, men han tog min framtid, min möjlighet att bli vuxen.