foreverdoesnotlivehereanymore

Nu har jag lyckats vakna till liv lite grann, jag går fortfarande dubbelvikt och kan inte äta mer en än liten smakbit av något fräscht. Men jag har i alla fall fått i mig och blommorna på altanen vatten, ty denna sommarhetta håller på att döda oss. Annars har jag spenderat dagen med att hör och häpna sova, vakna och kolla på klockan och somna om igen. Dagen vill inte ta slut och jag vill bara att det ska vara imorgon och att min mage är snäll igen. Snälla magen, va snäll! 

I brist på annan underhållning kan jag ju tala om veckans fynd! Hela måndagen spenderades i fyndandets tecken och jag hittade värdens sötaste kattbur som byggdes om till ett kattdass.

Någon söt liten gubbe eller tant har alltså byggt en träbur till sina katter och målat den knallgul med blommer på!




Dessutom fyndade jag denna underbara ihopfällbara campingutrustning som numera bor på min altan

I torsdags visade Berit mig ett smultronställe som definitivt får slåss om titeln "veckans fynd"



Avslutningsvis kan jag säga att dagens bästa är minnerna som veckan som gick lämnat kvar och inte alls idag, idag kan gå och dra något gammalt över sig.

Idag är det torsdag och jag vaknade med kramp i magen. Matförgiftning? Dödödödödödö, gud jag vill hellre dö än leva med denna yrsel, illamående, frossa och helvetet och hans faster. Har ungefär kunnat äta lite vatten idag, lite jävla vatten och det har varit med nöd och näppe. Jag blir så förbaskad, det är som att köra på en stor jädra sten i min annars så välformade väg mot lyckan.

Det är sommar igen, solen skiner och jag är lite lyckligare än vanligt. Har solat min rygg väldigt brun, medan resten av kroppen håller sig vit. Det är lite konstigt det där, men varje år är ryggtavlan den som vittnar om min lathet. Är det fint väder hittar man mig i princip alltid liggandes på mage med en god bok i näven. Jag orkar liksom inte med något annat. 

I helgen var det midsommar. Det var kasst väder men vi hade underbart sällskap, god mat och trevlig omgivning. Så kasst blev det inte alls i slutändan. Nästan tre hela dagar spenderades i idyllen i det gula huset ute på landet. Kissarna har fått springa fritt och leka i mammas rabatter. Vi däckade alla tre när vi kom hem i söndags
eftermiddag.

Sigge undersökte utemöblerna noga


Doris smög mest omkring och jagade Sigge


Sen hittade Dosan blomman som verkligen behövde undersökas


också tappade de naturligtvis bort varandra...

Det var inte sommar igår, inte alls sommar. Det är inte sommar  idag, inte alls sommar.

Men vad gör väl det när man har semester, inte kan sitta still och bara måste sysselsätta sig exakt hela tiden. Igår fick jag pallkragar av en snäll bonde ute vid stallet, så jag dundrade direkt till granngården  med ridbyxorna på och köpte markväv, jord, gödsel, kattsand och blommor. En snäll gubbe frågade försynt om den lilla jäntan ville ha hjälp att manövrera sin kundvagn som var lastad med sisådär några hundra kilo. Det ville hon inte, hon sa sig vara stark och seg. Fy attas vad trött hon blev sen.

Väl hemma var det bara att bestämma vars pallkragarna skulle stå, sen gräva ner dem lite, lägga ut markväven, fylla på jord och gödsel och blanda! Blanda! Det gick åt 400L jord, jag har lite träningsvärk idag.

Första lasset jord


Placera pallkragarna där de ska vara, sätt ut markväven under,
så att vattnet kan gå igenom och dessutom håller det ogräset borta.


Smacka i lite jord


Hämta mera jord och låt gärna katten hålla dig sällskap, men se upp
med jordpåsarna de är inte kattleksaker. Snarare dödsfällor!


Blanda, blanda, vattna, så!

Idag är det tisdag, Sist var det någon annan dag. Det snurrar på riktigt ordentligt. Men jag håller mig på vägen, farligt nära vägkanten och ibland trillar jag ner. Jag skriver trillar men det handlar inte alls om att trilla, det är ett aktivt val och det gör mig illamående. Jag blir förbannad för att jag faktiskt väljer att ge upp ibland. Men jag försöker acceptera, analysera och ta nya tag framåt igen. Jag lär mig mer och mer om denna körning och har fortfarande som mål att hålla mig på vägen resten av livet.

I lördags var en lite underlig dag, det var fjärde lördagen i rad som jag inte drack vinet, skål! Det var två veckor sedan Filur sakta drog sitt sista andetag i min famn och det var inte alls så länge sedan jag verkligen bestämde mig för att ge mig själv en till chans. Natt mot lördagen pratade jag strunt i sömnen om att allt ändå bara var så åt helvetet fel, så varför skulle jag ens försöka, tydligen hade det försökt resoneras med mig men utan framgång. Det slår mig att det faktiskt är skönt att den delen av min hjärna inte riktigt får tillåtelse att finnas under de vakna timmarna.

Vi spelade alfapet på verandan och Sigge ville vara med

Söndagen spenderades i vilandets tecken, det blev en lugn morgon efter en absurd natt med kattbus, allergiattacker, dusch- och rökpaus. Frukost ute på altan med två busiga katter runt omkring och maxiyatzy till underhållning. Därefter stallet för en snabbvisit i sommarvärmen, lusen låg ”död” i hagen när vi kom. Det är skönt att se att han slappnar av och verkligen njuter av sitt nya sommarbete. På vägen hem från stallet blev det en snabb badpaus, femte baddagen i år! Leder jag?

Igår var en småseg dag, tog sovmorgon, bytte däck på bilen, for och red på en alldeles underbar lusen i stöcksjö´, for hem till mina föräldrar på middag, rensa lax och kolla in vad jag ska vakta i helgen besök. Sen var det natten, och katterna busade som bara katter kan.


Lusen och jag hittade ett sandtag och blev som 14 år igen

Idag är det tisdag, det ska bli en bra tisdag!

De bästa

Lördag: Vinsten över den vita bryggden. Fyra veckors vithet, jag är stolt och inte ett dugg sugen.

Söndag: Lunchen med Berit som inte alls egentligen var planerad, den skulle ju hoppas över men blev till en ordentlig lunch istället.

Måndag: Den  underbara kontakten man bara kan få med en häst som lusen, stod i fältsits i full galopp i skogen och ett lugnt ”sakta av” räckte för att få honom att korta in stegen och börja trava igen.   

Det märks att det är sommar, tiden går så fort, man hinner inte med, man bara gör. Jag tror att det till en viss gräns kan vara bra att inte grubbla utan bara göra, sen behöver det inte kännas hundra procent underbart hela tiden. Äter gröt nu och blev mätt efter en tugga men trugar i mig resten för jag vet att det kommer att behövas idag. Nu blir det jobb till sena eftermiddagen sedan direkt till stallet för att rida lilla hästen. Sen är jag Berits hela kvällen!

Gårdagens bästa: Fina flickor med solen i ögonen träffades och drack ett glas vin/öl/alkoholfritt(JAG). Ni ger mig styrka, inspiration och kraft att orka nöta vidare

Söndagen blev en bra dag ändå, spik från lunch och ändå in i mål! Lite bitter över att inte ha spikat hela första veckan med nya matschemat, men tillfredsställelsen över att kunna vända skutan är ändå stor. Jag kör på grund ibland, ofta när jag kör lite för fort. Men jag fortsätter i alla fall inte att köra runt där på grundet, utan jag backar tillbaka ut på farleden och smyger mig framåt igen och blir alltmer försiktig med gasen. Vilket känns oerhört ovanligt, gasen har ju varit en av mina bästa vänner, eller kanske snarare en flyktmekanism som jag nu börjar se över användandet av mer och mer.

Tisdag blev en stresspressdag som slutade alldeles underbart med MoneymakerBootyshaker i spåret runt nydala. Hon vägrade dock boka in en löprunda runt nydala med mig, den lilla filuren. Tydligen hatar hon att springa, speciellt i en mil. Men hon gillade iden om morgonpromenader med morgondopp då och då. Vi får väll göra en kompromiss. Det är det som är lite underbart men henne, hon gör som hon vill helt enkelt. Vilket leder till att det blir en match att umgås, hon bjuder till motstånd och jag älskar det.

Idag ska alldeles strax fara och hälsa på Berit, han har jobbat natt och kommer hem om exakt en timme. Jag har tryckt gröt här alldeles nyss, det var gott. Jag börjar bli lite snorig och dan, sommarförkylning gå och dö helvetets död! Sen blir de lunch med bror medans han guidar mig i hur man byter däck på bilen när man lyckats köra punka på däcket. Därefter till stallet och busa runt med lusen i skogen. Sen plugga lite, träna balance och core, middag och sist men inte minst födelsedagsfika hos Glenns matte.

Förresten mötte vi av denna fina lila andfamilj igårkväll, se så underbart!   

Söndag kommer alltid vara ångest dagen, det går helt enkelt inte att bli av med det svarta jagandet på söndagar. Det går inte att fly, det går inte att fäkta. Det går bara inte. Börjar dock inse att det bästa man kan göra är att vara i det, öppna fönstren och låta ångesten, tankarna och känslorna skölja över en.

Ännu bättre är att tala om det man känner, tänker och plågas av. Det är oftast ingen som kan säga något för att jaga bort det svarta, men det hjälper faktiskt att sätta ord på känslorna, rädslorna och det overkliga. Det gör det hela lite lättare att ta på, lite lättare att få en överblick över och fruktansvärt mycket lättare att se en bild av problematiken.

Under mina bättre stunder förvandlas jag till en vetenskapsman som analyser sönder mig själv, det skapar en större förståelse, förlåtelse och faktiskt ett förliknande. Acceptans

Gårdagens bästa: Att vända något överdjävligt till tjurskallighet som leder till någonting positivt och utvecklande, tack Berit!

Igår badade jag i havet, flera gånger, det var långgrunt och svårt att få vattnet att nå högre än ovanför knäna. Vi lekte sisten i, vilket slutade med att Berit ”tacklade” mig rakt ner i sanden och jag föll som en fura. Idag har jag blåmärken på knäet och höften, vilket jag stuckit upp i Berits ansikte hela dagen, bara för att retas.

Idag har jag svettats och cyklat runt halva staden för att ta mig till Nydala för att bada. På dåligt humör var jag också, stackars Berit! Men efter första doppet kom jag på andra tankar och blev underbart glad igen. Humöret kommer och går, det har faktiskt inte varit lätt att förstå men så är det visst

Vi njöt av denna utsikt från en klippa 

När jag väl kom hem igen möttes jag av sötaste Doris som sov på golvet med framtassarna i kors. Sötnosen!

Det har varit en lång dag, morgonpiggheten försvann redan runt åtta snåret och därmed det goda humöret. Glenn hann dock med att tjuva till sig en löptur på morgonkvisten. Sen gick det liksom utför, saknade Filuren som fasen, Doris och Sigge är underbara men de är inte Filur. Berit fick smaka på den beska medicinen och tog det trots allt med ro.

Solsting fick vi dock i sommarvärmen och var tvungna att ge upp och gå in. Imorgon blir det inte en gnutta sol utan att ha en älv att doppa sin överhettade kropp i.  

Nu är det kattkiss i sängen, jag är trött som fasen, Sigge flänger runt som vanligt och Doris tassar omkring på tå och försöker undvika min blick. Jag undviker henne också så att hon själv får ta första steget, någonstans har jag hört att man inte kan tvinga honkatter att göra något som de inte vill. Jag har inte ens lyckats få en bra bild på henne än, trots att hon är så söt att man bara vill smälla av och dö. Nu sitter de båda två i soffan och tvättar sin efter maten och innan sänggång förhoppningsvis. Doris morrar så fort Sigge kommer för nära, det är visst hon som bestämmer i huset nu. Sigge fick jag dock en bild på så titta och njut.

Dagens bästa: morgonrundan i skogen var fin men det bästa är nog ändå att Sigge och Doris busar för fullt med en liten boll just nu. Mamma Kristina är glad!

har varit vaken i över tre timmar. Kanske beror det på Doris och Sigge, de flyttade in igår och har inte riktigt gjort sig hemmastadda än. Doris, den långhåriga sötnosen, är en riktig liten fegis och ligger under soffan eller i garderoben och trycker. Äter gör hon inte heller, trots att jag trugat med godis. Sigge däremot, det korthåriga yrvädret, är busig och ränner fram och tillbaka över soffan, under soffan, genom soffan näst intill… Sen springer han iväg till matskålen, kastar i sig lite käk och drar på toaletten inte långt efter. Han verkar i alla fall ha gjort sig bekant med det nya hemmet. Söta som få är de men lite osociala så här till en början. Vilket gör att jag saknar filuren nästan ännu mer. Lite lättnad ändå.

Gårdagens bästa: herreminje! Hela dagen var ju alldeles, alldeles underbar! Spik i kistan igår och holen på hyllan de senaste två veckorna trots plötslig älsklingskatt död. Man kan bara man vill tillräckligt mycket!   

Berit och jag har konstig sovrytm, den passar inte alls ihop. Han vill vara vaken till morgonen och sova hela dagen, medan jag vill sova på natten och vara vaken tidigt på morgonen. Detta leder till att vi inte sover alls, eller vi sover några enstaka timmar per natt, typ tre timmar inatt för att vara exakt. Ändå är man pigg som en lärka när man väl umgås, den andra tiden däremot är man som en zombie…

Igår var vi på hundvakt till Glenn och åkte på utflykt till ett berg, närmare bestämt hamptjärnsberget. Där var det barn och jobbiga föräldrar som skrek och pratade i mun på varandra. Tillslut hittade vi en lugn plats där vi spenderade hela dagen med att göra ingenting alls. Hittade något slags lugn, vilket jag inser att jag behöver mer och mer. Det är konstigt det där, att lugnet känns så skrämmande samtidigt som det är precis vad man behöver. 


Lyckan var total när Glenn släpptes fri


Jag missmatchade vackert mot berget


Glenn trivdes på Berits mage

För ett tag sedan slutade jag prata, jag sa inte mycket alls. Jag hade tystnat, det var som att orden tjocknat i min hals och förstummat mig. Orden som så länge tryckt på. Orden som jag kvävt, vägrat låta få luft, vingar och ta fart. Jag har offrat allt för att hålla dem inne. Jag har offrat sig själv, mitt eget liv.

Jag borde kunnat gå vidare, jag borde kunnat släppa det svarta. Resa mig upp och bara gå. Men det åt upp mig, det förtärde och förgörde mig. Jag kom ingenstans, jag var som förstelnad. 

Tyvärr kände jag lättnad när jag borde känt mig förödmjukad. Jag borde skrikit och gapat. Jag borde stampat med fötterna, smällt i dörrar och kastat glas omkring sig. Men jag kunnde inte, kroppen var bortdomnad. Huvudet var som bomull, det fanns ingenting. Allt var på låtsas och jag låtsas så förbannat bra att jag själv ibland trodde på det. 

Jag fanns inte längre. Jag hade blivit ett skal, ett vandrande skal. Människor i min närhet såg mig, de talade till mig och de trodde att de kommunicerade med mig. De trodde att de nådde fram till mig. Jag gjorde allt för att de skulle tro att jag följde med. Jag nickade, jag log och jag skrattade på alla rätta ställen. Jag följde normen, reglerna och försökte vara levande. Men det kom stunder då jag försvann in i mörkret, då jag inte längre fanns kvar. Ljuset i ögonen försvann och blicken blev mörk, tom. Men det är det inte många som såg.

Jag trodde att jag lyckades lura dem. Jag var en tjuv, en bedragerska av den värsta sorten. Jag sa att jag levde, att jag ville glömma och att jag ville gå vidare. Jag sa att jag kämpade för mitt liv, men att det stundtals var svårt. Men jag kämpade inte längre, jag hade gett upp. Någonstans inom mig hoppades jag att det skulle finnas något mer. Något som gav mig mening. Något som skapade något att leva för. Men det var bara svart, jag kunde inte se framåt och hade fastnat i historien.  

Men det är nog nu. Jag vill inte vara sjuåringen som för första gången fick trösta sin mamma. Sjuåringen som fick lov att växa upp och bli sin egen mammas mamma. Sjuåringen som låg under sin säng med ett hopprep runt halsen och hoppades att det skulle märkas. Att någon skulle se, att någon skulle förstå. Sjuåringen som alltid var orolig och aldrig kände sig trygg hemma. Sjuåringen som fick bära alldeles för tungt. Hon som var livrädd för sin egen mammas ständiga hot.   

Jag vill inte vara tolvåringen som skrev ett självmordsbrev. Jag vill inte vara den person jag då var. Det har gått elva år. Elva år, 132 månader och en mängd dagar. En mängd dagar som borde ha fått mig att inse att det inte finns något mer att hoppas på.  

Jag vill inte längre vara flickan som tog första bästa chans att komma bort. Jag vill inte vara hon som inte kände sig trygg hemma. Hon som inte vågade hoppas på något bättre. Jag vill inte vara hon som ingen stoppade när hon gjorde så fel val bara för att känna sig älskad och behövd.  

Krossad som trettonåring. Ärren finns fortfarande kvar efter rakhyveln, de lämnar mig aldrig. Ständigt denna påminnelse över vad som hänt, vad jag offrat. Men de väl valda orden sårade mer, orden gräver sig in i hjärtat och lämnar bestående spår. 

Sexton år stod jag på taket och funderade på om det verkligen skulle döda mig att hoppa. Antagligen inte kom jag fram till och tog ett steg tillbaka och checkade ut. Sexton år och ensam. Jag försökte döva mig själv genom att inte känna. Genom att inte leva, inte finnas till.

Det har gått åtta år, åtta år som jag inte riktigt minns. Det är en åttaårig minneslucka. Jag minns inte vad jag gjort, vad jag känt eller vad jag velat. Åtta år har gått och ändå står jag och stampar på samma plats. Jag kommer ingenstans genom detta.

Idag är dock en annan dag, jag står här med blåsor, blessyrer och blödande sår. De har rivits upp om och om igen och aldrig fått tid att läka. Men idag finns det kanske en chans att förändra den framtid jag faktiskt har.

Att allt ska bli rosaskärt och alldeles, alldeles underbart tror jag inte på men jag har insett att jag måste möta mina demoner. Jag måste se dem i ögonen, bearbeta dem och våga leva igen. Det är den enda chansen vi har.        

Det är natt eller morgon, beroende på hur man ser det. Klockan visar 02:46 i denna minut och jag kan inte sova mer. Det är konstigt för tre timmar sedan var jag dödstrött, fnittrade och visste inte vars jag skulle ta vägen. Ett tecken på att jag behöver sömn. Nu efter några timmars sovande är jag klarvaken. Funderar på om min kropp har lärt sig att klara sig med alldeles för lite sömn och inte vill ha mer eller om jag är så stressad att jag inte kan sova.

Köpt lite kärlek till mig själv igår

Tiden springer ifrån mig. Det ska jobbas, ridas, pluggas, skrivas uppsatser, köpa böcker till nya kurser, jobbas lite mera, vara nykter, äta mat, försöka träna lagom, försöka hinna träffa folk, försöka hålla snyggt och städat hemma och i rabatterna och det ska gosas med katten och hinna duschas och tvätta kläder och golv.

Jag tror jag smäller av snart, men det är ett skönt smäller av. Det är positivt, jag har mycket bra saker att göra. Mycket roliga saker, ett behagligt problem alltså. Men hur fan ska det hinnas med. Måste börja prioritera.

Har i alla fall hunnit med att slänga i mig frukost och skriva några opponeringar, framföra en och lyssna på sex andras opponeringar, sagt hejdå till studievänner,  käkar lunch, druckit kaffe, tackat nej till öl, suttit i parken och myst, suttit nere vid älven och doppat tårna, tränat, käkat middag, andats, tvättat, duschat, diskat,  nästan skrivit klart b-uppsatsen, planerat sommarjobb och klockan är bara barnet, 21:45.

Sa jag att jag steg upp klockan fyra i morse.  Det snurrar i mitt lilla huvud nu. Kanske dags för lite horisontal läge