foreverdoesnotlivehereanymore

Senaste dagarna har varit trevliga, vi har haft besök från stockholmo. Han var allergisk mot alla mina djur med knaprade tabletter så han klarade sig. Vi drack 3,5:or och lärde känna varandra igen. Sen var vi ute och grillade och myste, tills vi träffade en jättesnygg tik och Rocky löpte amok. Men det gick bra. Sen har både Dosan och Sigge varit på rymmen, men nu är de äntligen hemma igen och kurrar i min famn. Vi har ätit på big eller FAT boy två gånger, vegmål med strips! Det är fasen inte fyskam. R skickar sms hela tiden och påminner om mattider och jag håller dem. Det är bra, bara bra.

Sjukskriven. Jag vakar om nätterna och väntar på något. Sover på dagarna och hoppas att det ska hålla de nattliga demonerna borta. Klockan är nu bara 01.34. jag ska upp och på möte om sex timmar. Om sex timmar ska jag vara representabel. D säger att jag är galen, att jag måste skärpa mig. Jag snör skärpet hårdare kring min midja och hoppas på att det ska hjälpa. Äter konstiga tabletter för att öka chanserna att lyckas, vissa säger att jag ser hög ut. Inte närvarande, inte här, inte nu. Jag är borta. Förbannat jävla borta. Dricker 3,5:or för att få i mig kalorier. Dricker öl för att mätta. Trodde aldrig att den dagen skulle komma. Så är den här. Dagen med d. Dagen då jag inser att trots att tiden gått, jag blivit utskriven, friskförklarad och hel igen, ramlar tillbaka. Det är inte så fördjävla svårt egentligen. Vi sitter på samma jävla gren, faller du faller jag.

Var på mitt första rehabsamtal igår med R. Han den lille sprätten hade planerat en jädra massa arbete för mig nu i vår. Vi talar och gräva djupt in mellan revbenen och krafsa precis där det gör som ondast. Först på schemat stod att rannsaka mina livsteman. Flummigt kan det låta, så är inte fallet, man svarar på frågor, gör en matematisk beräkning och därefter tolkar man resultatet. Jag är tydligen perfektionist. Det visste jag inte. Eller gjorde jag.

Jahaja  var vi här igen, inför läkarbesök, inför läkarbesök, inför sjukskrivning, inför sjukskrivning, inför utmattningssymptom, inför utmattningssymptom. Jag har ju inte ens tid att komma hit egentligen och ändå sitter jag här en halvtimme inne, eftersom jag inte kunde sova, inte kunde tro att det skulle ta fem minuter att cykla hit. Stressad, pressad, hetsad? Nej. Det är ingen som pressar mig eller hetsar mig, det är ingen som kräver någonting av mig. Förutom jag själv. Hur ska jag kunna lära mig att göra det här på ett bättre sätt. Varför kan jag inte bara lära mig att ta det lite lugnt så inte stressen skenar i väg.

Lillebror ringer klockan 8:30 och är arg för att Rocky väckte honom tidigt på morgonen. Jag hade visst inte skickat med några leksaker, utan bara tre koppel. Och inga ben! Dödsstraff på det! Men men jag bar ler och säger att så är det att ha hund, han måste rastas. Han måste få leka. Han måste få vara hund. Han är ju bara glad att han får träffa honom. Men lillebror är lillebror bara att le och vara glad, synd bara att det gnager i mig. DAMN…

Idag ryker de små felmuterade cellerna och så blir jag helt ny och fin igen. Det år gått cirka tre månader sen det läskiga telefonsamtalet från sjukhuset. Rätt bra jobbat ändå norrlandsuniversitets sjukhus. Dock kan man ju ifrågasätta hur bra de sköter sig egentligen, ja , de lyckades med nöd och näppe hålla sig inom vårdgarantins riktlinjer. Men jag vet inte om de hade gjort det om jag inte psykat ur och ringt och gormat om att få en tid fort som fasen efter att min läkare ringde mig dagen innan själva ingreppet skulle göras för över en månad sedan och meddelade att det blivit en dubbelbokning och att hon inte hade någon tid att erbjuda.

Morgon promenad, stallet, lunch löpning, eftermiddags promenad, kvällsjobb. OCKSÅ lite plugg däremellan. Frågor på det?

R drar paralleller mellan apelsiner och mitt liv, det är någon slags citruspress han talar om. Han tappar bort mig. Sen låsas han att näsdukarna på det lilla bordet är en båt och att det runda lilla bordet är jorden. Han seglar med näsdukarna mot kanten och säger att det visst går att ta steget över kanten. För bordet är runt säger han, jag ser att det är platt, platt som en planka och säger nej. Näsdukarna kommer att gå en allvarlig död till mötes.

R suckar, ler lite så där snett och säger att vi måste tala allvar, sjukskrivning. Det är två månader kvar på denna termin och jag har en liten c-uppsats och ett PM att skriva för att tjonga in 45 hp.  Två månader kvar för att ha gjort klart min utbildning på två år och inte tre som det var tänkt. Två små månader som borde gå mot sol, värme och sommar. Två små månader som jag borde kunna bita mig fast i och kränga ur mig några rader skit, bara för att få mina poäng, min utbildning, min klapp på axeln, mitt beröm. För att kunna andas ut och ta sommarlov hela långa sommarlovet. Jag tänker inte jobba 40 timmar i veckan denna sommar, då säger jag upp mig.

Sjukskrivning. Ett så enkelt ord men så jädra svårt. Vad gör man när man är sjukskriven. Ligger i soffan och tittar i taket, går på långa promenader och funderar över livet, badar i iskalla sjöar för att det fortfarande bara är maj månad.  På tisdag ska jag på sjukhuset och ta bort dumma celler som inte beter sig som de ska. På tisdag är jag sjuk hela långa dagen. Men på onsdag är jag frisk, bara lite medtagen.

Morgon, hotellfrukost och ut-checkning. Här i Örebro är det lugna gatan, vi är lite slitna eftergårdagens spökvandring. Men fulla med energi ändå och taggade på att testa nya saker inom föreningslivet och lära sig ännu mer. Ännu mer…