foreverdoesnotlivehereanymore

Vilken dag, jag upprepar mig! Vilken dag! Pluggkoma redan klockan åtta på morgonen, hela dagen vart störd. Jag som skulle plugga hela dagen. Nu vart det nästan inget alls. Men det löser sig väl på söndag, vad sägs om att bakis, rättelse troligen jävligt bakis, skriva en kval. studie och ett PM inför B-uppsatsen.

Det fixar vi eller hur?

Lyckades dock trycka in ett ridpass idag, men lusen var inte lika sugen som jag på ett dressyrpass. Så vi improviserade och slet fram lite små hinder och skuttade runt på banan både innan, över och efter hindret. Jag vet inte vem som njöt mest av att få busa som småungar igen, jag eller gamlingen. Men kul var det och skratta gjorde jag faktiskt. Skönt med omväxling  

Drömmer så konstigt nu förtiden, vaknar med en klump i magen som aldrig vill försvinna. Jag sover och sover men tröttheten försvinner inte. Fortfarande svart under ögonen och ingen skärpa i blicken.

Försöker skriva min text till skolan, det går segt, jag orkar inte riktigt eller så finns det ingen inspiration just nu. Tar en snus och hoppas på att den ska ge mig kraft att skriva de där sista fyra sidorna. Kom igen snusen, hoppet ligger hos dig!

Mardrömmarna fortsätter och jag förstår inte riktigt varför.
Jag har funderat över hur ofta jag egentligen bara är rädd.
Rädsla.
Är det egentligen det allt handlar om.
Rädsla för att bli sårad,
rädsla för att inte räcka till,
rädd för att hoppas för mycket,
rädd för att våga tro igen,
rädd för att våga hoppa igen.
Rädd.
Så fort något är på allvar och på riktigt
Rädsla.

Jag impulshandlade hårfärg igår av ren och skär trisstes.
Det är ingen hit!

Nu ser jag ut som en fjortonårig, finnig pojk!

Efter fyra timmars orolig sömn är det bara att hoppa upp, in i duschen, ut ur duschen, på med kläder, fixa fejset och cykla till jobbet för att leka det brinner! Rollspel i en hel butik borde vara kul, riktigt kul. Äntligen får man leka jobbiga kunder och dryga småglin. Men klockan sex på morgonen.

Det har hänt nu på sista tiden att jag faktiskt sover längre på mornarna det vill säga jag vaknar inte längre klockan fyra och kan inte somna om.  Det är jättebra om det inte bara vore för mardrömmarna, varenda jäkla morgon vaknar jag kallsvettig och rädd.

Kom hem vid åttasnåret och sedan dess har jag hunnit städa garderoben, plockat undan vintern, fixat rabatten, solat lite men det var på tok för kallt. Allt för att slippa sätta mig ner och skriva en undersökningsrapport. Det går så segt, som om jag hade tuggummi i hjärnan

Det är gråväder
Skillnaden från igår är enorm
Både inne och ute
Sitter och försöker skriva en kvalitativ undersökning
Har sällskap av Dolly, Dylan och Johnny
Minnen

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

What have I become
My sweetest friend
Everyone I know
goes away
In the end
And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

I wear this crown of thorns
Upon my liar's chair
Full of broken thoughts
I cannot repair

Beneath the stains of time
The feelings disappear
You are someone else
I am still right here

What have I become

If I could start again
A million miles away
I would keep myself
I would find a way

Tankeverksamheten sliter på mig, det är som att någon konstant hoppar och studsar på mig som om jag vore en trampolin. Det går inte att stänga av nu när jag slagit om strömbrytaren, det bara väller in likt kokande lava och det gör så förbannat ont. Tårarna rinner och jag förstår inte riktigt varför. Tankarna dundrar på, framåt och försöker skapa någon slags mening men jag hinner inte med. Jag är fortfarande fast långt bakom och försöker bearbeta de första slagen. Jag inser att jag måste bromsa för att hinna ikapp mig själv igen, annars blir detta bara ännu en flykt. Jag drar i handbromsen, går tillbaka till ruta ett och börjar på min nya väg ännu en gång.

Det finns tankar som alltid finns där i bakgrunden. Men som jag gör allt för att inte låta finnas till, tankar man döljer, tankar man gömmer sig för, tankar man flyr ifrån.

Tankar som kör på den berömda motorvägen rakt genom mitt huvud tusen gånger per dag. Det är lätta tankar att känna igen, idag behöver jag bara tänka första bokstaven så kommer hela harangen. De sitter som ihop och har blivit en hejaklackramsa  på repeat. Jag lyssnar på den om och om och om igen och tillslut tror jag på det. Tillslut tar det över och jag blir duktig på att trycka ner mig själv.

Lösningen med dessa verkligen inrotade känslor är att våga känna dem, våga se dem, skriva ner dem och verkligen analysera dem.  Vad betyder dem? Vars kommer de ifrån, dig själv eller andra? Ger dem dig något? Leder att hålla fast till dessa känslor till något? Håller du med om dem efter att du analyserat dem, förstått deras bakgrund och varför du låtit dem finnas kvar så länge? Rensa i dina tankar, kasta ut dem som inte ger dig någon glädje och behåll dem som fortfarande behöver bearbetas, vi tar det längre fram. 

Jag saknar henne, min bästaste vän. Hon den där underbara rödhåriga flickan som får mig att vara den bästa personen jag kan vara. Hon ger mig hopp och vilja att försöka. Hon är underbar. Hon är fantastisk och hon vet om det och trots det är det helt okej, helt underbart egentligen. Hon är den som jag ser upp till, hon är den jag bara vill finnas till för. Vilket gör att jag idag skäms en aning eftersom jag varit väldigt självisk på sista tiden. Men hon ska veta att jag skickar lycka till henne varje dag.

Det är ljust ute, solen tycks aldrig gå ner. Jag vill att det ska bli mörkt ute, så att det blir mörkt inne. Det är mörkt hos mig ikväll. Jag förstår inte varför. Jag har varit duktig idag, ena examinationen är förhoppningsvis klar. Diskursanalysen gjorde jag inatt liksom att kladdade ner en ide till min b-uppsats och min kvalitativa studie. Det är underbart att man kan förvandla sömnsvårigheter till studieverksamhet. Helt fantastiskt!

Min far ringde idag, jag överraskade honom i fredags och ringde före honom och trodde att han skulle hålla sig till nu på fredag. Men inte då. Katten deltog dock i samtalet genom att kurra som en hel traktor och klösa på telefonen, det är tydligen inte bara jag som saknar min far.    

Jag är så fruktansvärt trött, men det är så fruktansvärt mycket som susar runt där uppe. Examinationsuppgifter i kvalitativ och kvantitativ analys, PM till B-uppsats, bestämma b-uppsatts ämne, Regressionsanalyser och korstabbeler hit och dit. Dessutom byggs det på som aldrig förr och jag har ingen aning när jag får lugn och ro att sitta ner och plugga i tystnad igen. Jag känner mig som en instängd liten katt, jag har ingen aning om vad de planerar göra och orkar inte fråga. Helt plötsligt är de i min lägenhet och mäter och sen vete katten vars de är. Information är tydligen inget som uppskattas i detta hus. De skulle ju vara klara nu efter helgen, men det är ju måndag  idag och de är verkligen inte klara om man säger så. Jag hoppas för bövelen att han inte menade efter hela påskhelgen när han sa helgen när jag snällt frågade. Jag står inte ut att sitta och plugga viktiga grejer med deras hamrande, spikande, skyfflande och nerskräpande runt om kring, för att inte tala om de ovälkomna besöken.  Jag kan inte koncentrera mig på att sova, alldeles för stressad för att ens försöka. Så jag satsade på en sömnis men inte heller det funkar, illamående och snurrighet anlände men ingen sovro i kroppen. BAJSBAJSBAJSBAJSBAJSBAJSBAJSBAJSBAJSBAJSBAJSBAJS

håller på att drunkna i seminarieuppgifter, PM till B-uppsatser, examinationsuppgifter i kvalitativ och kvantitativ analys, ett fasligt hamrande, sågande, borrande och byggdamm! Dessutom kom jag hem till en skärrad katt, en lägenhet som kändes konstig(som om någon varit här) och en säng som flyttat sig si sådär en halvmeter från imorse. Inte alls konstigt, hyresvärden har tydligen varit här och mätt någonting. Som vanligt har han inte lämnat saker och ting som de var när han kom. Jag hatar, hatar, hatar, hatar att bo här men jag älskar min lägenhet. Vad gör man?   

Det finns tankar som man inte vågar tänka för att man är rädd för att de ska ta över, tankar som gör ont att tänka rent fysiskt. Det är som att tankarna tar över Likt ett viddunder eller en vulkan forsar de bara ut och förstör allt i sin väg.

Men det är jag som ger tankarna den möjligheten, det är jag som tillskriver känslorna den makten genom att undvika dem. Jag vill begrava dem, men det fungerar inte i längden. Likt spöken rasslar de sig upp och kommer och hemsöker mig. De finns alltid kvar, i ryggmärgen sitter de fast obearbetade och bara väntar på att få tillfälle att slå till igen, för de kommer alltid tillbaka igen om jag inte lär mig att hantera dem.

Att hantera dessa känslor är inte lätt och det är därför man begravt dem. Poängen är att jag måste lära mig att se känslan i vitögat, vrida och vända på den och lära känna dem. Plocka upp dem en i taget, ta dem i hand och låta dem finnas en stund även om de känns overkligt mycket större än mig själv. 




 

Hej och hå vad kul att mitt hem helt plötsligt förvandlats till en byggarbetsplats! Jag var borta i tre timmar och min lägenhet gick från att vara en skön oas till ett jävla mörker. Jävla skit människor som inte kan säga till om att de tänker ta hit hantverkare som arbetar hela dygnet runt i en veckas tid och dessutom rakt utanför min lägenhet och mittemot samtidigt. Det borrar, skrapas, bankas och lever om så mitt stackars lilla huvud vill sprängas! Ge mig vinet!

Tankeinventering 1
Analys

Meningslösheten
Lastbilarna
Pillren och vinet.

Kontakt.

Uppkopplad.

Ihopkopplad.

Det känns igen. Nerverna kopplar samman och signalerna går hela vägen fram. Det gör ont och det gör mig rädd. Rädd för att känna, rädd för att inte känna. Rädd för att skratta för att jag kanske inte kan. Rädd för att gråta för att det kanske aldrig slutar.

Jag vill ha en plan

Jag har varit en dålig student, en mycket dålig student de senaste veckorna. Efter sista tentan var det som om allt bara rann ur mig och jag inte längre orkade bry mig. Men nu två veckor senare, en massa sidor att läsa in och föreläsningar att skriva ut och gå igenom och herregud ett helt nytt datorprogram att försöka förstå sig på sätter jag igång ingen. På med plugg hjärnan, av med serierna och vinet ställer vi undan. Får lite panik av att bara tänka på hur mycket jag har att göra nu men det är väl bara att köra in huvudet i väggen och få det gjort.

Redan nu på morgonen har jag ändå lyckats skriva ut och gå igenom två missade föreläsningar, nu gäller det bara att läsa på inför den jag ska ha i eftermiddag så är jag rent läsmässigt ikapp iaf. Sen måste jag hitta en ensam själ som vill göra datorexaminationsuppgiften med mig, eftersom man tydligen inte fick göra den själv. Konstigt med tanke på att den dessutom ska göras under påsklovet. De gör visst allt de bara kan för att man inte ska få vara ledig.

Gud jag vill bara fara ut och springa en sväng först men mina jävla knän säger nej, jag blir galen på dem. De är helt och hållet värdelösa! Någon som har ett par nya som de vill byta mot mina pajjiga?   

I övermorgon smäller det, då är det Gävle för hela slanten. Jag har inte packat än och jag brukar  packa i minst en vecka så jag vet inte riktigt varför det inte skett än. Nu måste jag planer och packa ihop den här helgen

det svåraste är att vara ärlig. Framförallt mot sig själv. Det är söndag igen, alltid söndag.