foreverdoesnotlivehereanymore

Slut på zolpi...panikpanikpanik

Ny vecka, måndag, skola och seminarie om sexuelläggning. Intressant är bara förnamnet, men det är även skrämmande. När man studerar sociologi vänder och virder man på sina egna åsikter, får nya infallsvinklar och frågeställningar. Ibland snurrar man in sig så man knappt vet vad man ska tro om sig själv. Första föreläsningen fick vi rådet att behålla våra sinnen öppna, lära oss att försöka se allt från alla håll och kanter och inte acceptera något som absoluta sanningar. Trots det finns det individer i min lilla klass som fastnat i sina åsikter, vägrar ta in nya fakta och försöka se på saker från nya håll.

Jag har en pojk i min ”klass” som har väldigt läskiga åsikter. Det är så att jag blir stum när han öppnar munnen och det krävs en hel del för att förstumma mig. Jag trodde verkligen inte att individer fortfarande hade sådana ogenomtänkt åsikter. Det gör mig ont och äcklar mig att människan kan ens vågar uttrycka sig högt.

Vi lever i en värld där alla människor inte har samma rättigheter. Men vi måste väl ändå ha grundåsikten att alla människor har samma värde och därmed är värda samma rättigheter, oberoende av etnicitet, kön eller sexuell läggning. Jag kan inte få mitt lilla huvud runt det faktum att vissa människor anser att vissa människor av någon outgrundad anledning är värda mer än andra.    

Det är söndag igen, alltid söndag. Veckorna går så fort och jag hinner inte med. Livet är som ett ekorrhjul som bara snurrar snabbare och snabbare. Det går inte att stanna, då hinner allt ifatt och ramlar över en, illamåendet sprider sig och man kan inte stå upprätt.

Så jag trillar dit om och om igen. Fortsätter springa när inget annat känns möjligt. Jag vet att jag så småningom måste stanna, se mig och göra mig redo för krig. Men inte idag, inte imorgon och inte än på ett tag. Det är övermäktigt just nu. Ibland känns det som att jag kvävs, inte rent fysiskt men psykiskt. Det gör så förbannat ont att man inte får luft.

Jag ser det som ett bra tecken, att jag fortfarande kan känna. Att jag inte är helt avdomnad och tom. Det finns en kärna någonstans inom mitt skal som fortfarande lever. Jag är bara rädd för hur länge till

Känner mig som att jag blivit överkörd av en lastbil.
Hela jag är trött och slut och orkar ingenting.
Det värsta är väl att det syns, jag ser sliten ut.
Röda ögon, som inte riktigt vill hålla sig öppna.
Fluffigt ansikte som lixom inte alls har vaknat.
Håret står på ända och jag orkar inte riktigt anstränga mig.
Axlarna sluttar neråt, ryggen krummar sig framåt
och jag orkar inte riktigt hålla upp huvudet ordentligt.
Tur att det är arbetskläder som gäller så jag slipper bry
mitt lilla huvud med vad jag ska sätta på mig.

Sömnpillertrillera
 
Men funderat på det här med framtiden. Jag började precis min andra termin på uni och läser Sosiologi B alltså har jag minst kvar 2 år och den här terminen som just börjat. Jag vett att jag inte alls borde klaga eller något, jag har lagt allt förlite pluggtimmar bakom mig. Men ändå står/ligger jag här och funderar på att man iaf skulle ta en termin och göra något helt annat. Typ dra till Australien och ta någon kurs där, eller plugga distans från thailand eller riga. Vad fasen jag är lite less på min skola och mitt land. Varför inte vidga sina vyer och alla som känner mig vet att jag vill tillbaka till landet down under. kanske är det dags att ta tag i drömmarna nu ovh börja planera 

jag ska verkligen inte börja med en mening som säger att alla påtalar vikten av att förlåta. Men vad fasen alla gör det ju. Det ska tydligen vara så viktigt att förlåta, säga att det är okej och att man förstår. Har jag missuppfattat grejen med förlåtelse?

Att förlåta är en stor sak, som inte händer på en dag. Att förlåta de människor som borde vetat bättre förtär en. Att förlåta dem som förstört en är ännu värre. Att förlåta dem som förgört en är förgörande. Det finns en gräns någonstans. Vad ska man förlåta? Hur mycket går det att be om ursäkt för?

I denna värld finns det nästan inget som är oförlåtligt. Personer ber om ursäkt och säger att de inte menade illa, mammor gråter ut i tidningar och ber om ursäkt, våldtäktsmän ber om ursäkt och säger att de varit sjuka. Men det finns saker man inte kan be om ursäkt för.

Man kan inte kräva ett förlåtande för att man våldfört sig på en annan människa. Man kan inte be om ursäkt för att man kvävt en annans människa rätten att andas och leva. Man kan inte be om ursäkt för att man förstört en människas tilltro till andra. Man kan inte förlåta att någon berövat en möjligheten att tro.

Vem ska jag skylla på för att jag är så förstörd, det är väl det det hela handlar om. Jag måste kunna skylla på någon annan för att bli förstådd.

Men det finns ingen att skylla på.
Det finns inget hemskt att haka upp mig på.
Det finns inget att gå till psykologen och prata om.
Det är bara tomt nu, så fruktansvärt tomt.

Det sägs att man ska försöka glömma och förlåta, tydligen är det ett tecken på att man är en bra människa. Men om man inte kan glömma och inte vill förlåta, betyder det att man är en dålig människa?

Jag kan inte glömma, hur jag än gör finns det där gäckande bakom min axel, pockande på uppmärksamhet. Jag har försökt med allt. Men det försvinner inte, det bleknar inte ens. Jag måste helt enkelt lära mig att leva med det. Såsom alla andra människor lär sig att leva med sina monster. Acceptans 

lugnet sprider sig nästan, ska vi tacka yogan och balancen igår?
Nu skola och föreläsning om sexualitet. Intressant!

En späckad dag blir det idag kunde inte vädret varit med mig så jag iaf slipper frysa ihjälp på kuppen
  

Ska vi fortsätta med klyschorna?

Jag tror inte längre på dem. De har förlorat sin betydelse, sin mening och sin glans. De är inte ens längre värda att använda på ett ironiskt sätt. Klyschor som livet går vidare, det finns fler fiskar i havet och se det från den ljusa sidan är bajs. Det är bara bajs.

Jag älskar dock ordet bajs, det beskiver så skönt min underton och mening. Det är avfallet, det är spillprodukten som blir kvar när allt annat är slut.

Jag är bajs och det är helt okej. Jag är skiten som blev kvar när allt nödvändigt redan använts upp. Jag är restprodukten av ett liv som borde blivit så mycket mer. Att se framåt är inte riktigt min starka sida. Jag ser här och nu. Vad händer idag, vad måste jag göra idag och vad måste jag planera att göra imorgon. 

Att grubbla och oroa mig är dock min starka sida, jag kan grubbla och oroa mig för allt möjligt. Grubblerier som förföljt mig under dagen är huruvida det kommer att bli kallt eller snöa imorgon, hur fan jag ska hinna läsa alla 711 tusen sidor till på fredag och dessutom ha en åsikt om det.

Det sägs att allt kommer ordna sig tillslut.
Det sägs att det alltid finns en öppning i tunneln.
Men när man inte ser slutet,
när man inte ser ljuset i tunnelns slut blir det offantligt mörkt.

Det är ett mörker som sprider sig likt sirap överallt.
Äckligt, kletigt kladdar det sig in överallt och tar över.
Totalt.

Sirap, varför har ingen förklarat livet som sirap tidigare.