foreverdoesnotlivehereanymore

Memmo till mig själv i framtiden, det här är en dag du kommer att vilja minnas!

Det gör ont redan första dagen och jag funderar på hur jag egentligen ska ta mig igenom denna storm. Fysisk smärta, det är inte i mitt lilla huvud, det är överallt och ingenstans. Paniken sprider sig. Förnekelsen står runt knuten och vill bara komma in i värmen igen. Anklagelserna härjar fritt, precis som vanligt, hur kunde jag ens sätta mig i denna situation igen. Jag var ju ute på andra sidan och nosade för ett tag sedan. Det finns ingen tilltro att det ska leda till något bättre, jag vågar inte tro än. Men jag vet att om detta ska fungera måste jag snart, riktigt snart, helst redan igår, våga tro.

Tills tron kommer lever jag på trotset. Det spelar ingen roll hur ont det gör. Det får göra ont, för det är rätt. Rätt och slätt rätt. Ingen har någonsin sagt att det ska vara lätt.  Jag upphörs tydligen aldrig förvånas av vanans makt. Jag borde ha lärt mig nu. Men jag kanske lär mig så småningom. Viljan finns någonstans runt mig, viljan att försöka hitta något bättre. Något med lite mer värdighet. Bara en gnutta mer är allt jag kräver.

Kvart över sex knackar det på dörren och in kommer far med färdigpackade små laxpaket. Det är fantastiskt vad underbar han är min far.   

Från och med idag har vi nu bestämt, katten och jag, att ha en vit månad. Jag håller dock på att förhandla om hur jag ska göra med Sis 25 års fest. Köpslåendet går hit och dit med argumentet att det alltid kommer att vara någon rolig tillställning så därför måste jag helt enkelt förlika mig med att vara nykter på ena sidan och argumentet att en dag av 31 inte kan vara så farligt. Jag vet inte riktigt åt vilket håll det lutar än men vi tar det när det väl kommer.

Mars ska fasen i mig bli en bra månad. Det är redan beslutat och igenomklubbat! Nu kör vi så det ryker katten! 

Fan i helvetet han bet mig precis i hakan, jävla kattskrälle!  

Sångest och söndag var det första jag tänkte när jag vaknade. Jag hatar att vakna till den känslan. På något sätt tror man eller snarare hoppas man att den gråa sörjan som man vadade igenom igår ska ha försvunnit under natten. Det gör den aldrig, men man lär sig ändå aldrig att sluta hoppas. Hoppet, mina kära vänner, är det sista som överger en människa. Flosker, jag vet men hur hopplöst man än må tro att det är, finns hoppet alltid där ändå. Hoppet sviker en aldrig, eller alltid för det ger inte upp.

Sen hände något. Efter att ha spenderat några timmar i sängen med Erich Fromm började jag fundera. Det finns ingen annan än jag här och nu. Det finns ingen som kan rädda mig. Min terapeut slänger sig med flosker som Carpe Diem och kärlek åt folket, mig i synnerlighet. Han kan inte rädda mig, min mamma kan inte rädda mig och mina vänner kan inte rädda mig. Jag måste rädda mig själv.  Det är skrämmande, jag har aldrig prövat hjärt- och lungräddning på mig själv. Mer än den där natten för länge sedan som jag trodde jag skulle dö, då när det kändes som att hjärtat helt slutade slå, då försökte jag mig nog på någon slags hjärt- och lungräddning. Jag överlevde natten och sjukskrev mig dagen efter. Hjärtat kollade jag dock aldrig upp. Men jag vet ju att det har sina skavanker.

Hur som finns det en ny energi. En vilja som jag inte haft på länge. Kanske handlar det egentligen bara om ett slags medvetande. Jag kan inte skylla på alla andra längre, jag måste se mig själv i det berömda vitögat och våga se mig själv igen. Det var länge sedan jag såg mig själv sist. Jag var ung, blond och oförstörd. Det var många år sedan. Allt för många.       

Georg Simmel var nog en vis man, utmobbad på universitetet var han också stackaren. Men tala ur skägget, eller skriva ur skägget om man nu kan skriva så, det kunde han inte. Här är det inga raka puckar inte, här skriver man minsann i gåtor, det är värre än på spårets ordlekar. Det finns liksom ingen gräns för hur länge han snurrar sig runt, upp och ner, in och ut med olika begrepp och teorier. Dessutom verkar han liksom inte komma någon vart med det, han fastnar bara där i sin lilla torktumlare och snurrar sig yrare och yrare. Tyvärr måste jag följa med på han torktumlarresa och jag hatar karuseller .  

Imorse hände det ofattbara väckarklockan ringde runt sexsnåret, jag fattade som vanligt ingenting förrän troligtvis hela huset vaknat. Yr  i skallen snubblade jag tillslut upp och stängde av den (ja, jag har placerat den några meter från sängen så att jag i alla fall i praktiken måste kravla mig ur sängen för att stänga av den och förhoppningsvis vakna till på vägen) för att sedan kravla raka vägen tillbaka ner i sängen. Sovmorgon stod inte på schemat men jag snodde en halv timme av min egen värdefulla tid och till på köpet godkände katten det, herre min kära gud han la sig ner bredvid mig och sov utan att protestera. Jag fick väcka honom, knuffa honom ur sängen och leda honom mot matskålen efter min halvtimmes sovmorgon. Det hör inte direkt till vanligheten om man säger så. Igår morse protesterade han så vilt att han attackerade mitt stackars lilla knä, som nu är fullt av rivsår, när han inte fick sin frukost i tid. Jag hoppas på att han eventuellt har börjat anpassa sig till mina rutiner, det vill säga att det inte finns några men att man accepterar när matte trött som fan drar täcket över huvudet.

Idag var det dessutom presentation av det nya momentet på schemat kl nio. Innan dess, efter min feta sovmorgon, hann jag dessutom städa lägenheten och tvättstugan. High Five! Det är sjukt vad effektiv man blir efter att man fått sova ut ordentligt, ironi.

Men men… alla intresserade socialpsykologer eller vanliga dödliga människor, ni är lika mycket värda allihop. Det nya momentet berör socialpsykologisk teori. Vi ska läsa gamla gubbars originaltexter, nedan presenteras ordlistan

Alienation: människans främlingskap inför sig själv, sin verksamhet och sina medmänniskor.

Analogi: överensstämmelse

A priori: oberoende av erfarenhet eller bevisning

Deduktion: komplexa förlopp kan uttryckas i termer av teorier om enklare förlopp

Dialektik: motsatsförhållande mellan tes och antites som upphöjs (Aufheben) till syntes utan att det väsentliga innehållet i tes och antites upphävs. (Hegel)

Ekvivalens: likvärdighet

Eo ipso: före handling

Epigon: efterbildare som utan originalitet följer föregångare (mästaren) i spåren.

Epistemologi: Kunskapsteori i allmänhet. Ställer frågor som vad är kunskap osv.

Eudaimonism: filosofisk åsikt enligt vilken det yttersta målet är – eller bör vara – lyckan.

Fetischism: ting får ett egenvärde som de ej har (hos Marx varan)

Immanent: fenomen som finns i medvetandet. Motsats till transcendent.

Inkommensurabel: ej gemensam enhetslängd

Materialism: grunden för allt existerande är fysiskt/kroppar

Metafysik: läran om det som är bortom det fysiska. Simmels definition: ”den har en världsbild enligt kategorier, som inte har något att göra med det empiriska vetandets: dess metafysiska tolkning av världen ligger bortom sanning och villfarelse, som bestämmer över den realistiskt exakta” (Simmel Probleme der Geschichtsphilosophie)

Negation: upphäva giltigheten hos något bestående genom att ändra det till dess motsats

Solipsism: filosofisk inriktning som anser att ingenting utanför jaget existerar

Transcendent: det som ligger utanför det mänskliga medvetandet eller den mänskliga fattningsförmågan. Motsats till immanent.   

Intressant, gastkramande spännande? Känner ni hur det riktigt börjar snurra runt i era huvud och saliven börjar dregla ner för hakan av upphetsning? En liten, liten stund det vill säga innan vi gick igenom exakt hur mycket vi ska läsa, diskutera och förstå tyckte jag än en gång till min egen förvåning att det skulle bli kul. Naturligtvis drar Åsa ner rullgardingen efter ett tag, ungefär när jag inser att jag kommer att bli näst intill död på kuppen. Varför gör man ens det här? Varför pluggar man? Kan jag inte få bli pokerproffs, flytta till Australien och leva loppan istället?

Söndags ångesten, frågan är väl om det egentligen är riktig ångest eller om det är ångest över att man vet att det brukar ha ångest varenda jävla söndag.  Ågren är det i alla fall och jag borde inte alls behöva jobba idag, för det vill jag verkligen inte alls. Jag vill ligga hemma och bara ta det lugnt, inte göra någonting alls medan dammet växer i hörnen. Jag borde städa, tvätta, diska och träna. Men jag orkar inte idag, vi tar det någon annan dag när jag inte är lika bakis. Usch man borde sluta dricka och man borde verkligen sluta gå på krogen. Jag vet ju att jag ändå inte trivs där, varför inte sluta gå. Alkoholfri och krogfri månad kanske skulle vara något.

Rex bjöd i alla fall på fin mat, den var vacker att se på helt enkelt. Smaken borde de dock arbeta lite mer på och eventuellt överväga att en stekt klump ost inte är ett alternativ till kött. Jag hatar att gå ut och äta som vegetarian, det är värdelöst. Den där stekta klumpen ost förföljer en. Ändå gör jag det för någonstans tror man att denna gång kanske jag blir positivt överraskad. Men nej, det sker inte.

Nu till dagens åtagande, stallet eftersom stackars lilla Emma ligger hemma med kräksjukan. Därefter jobb, hoppas bara strömmen fungerar idag. Jag har ingen större lust att stå och frysa häcken av mig idag igen.

Dagens plan

Le och vara positiv på jobbet i några timmar

Hem och svida om inför finsittning med sociologerna

Det blir nog en bra dag!

Gårdagen bjöd på en underhållande överraskning: Ordination – en riktig förälskelse

Hur tacklar vi det?

Exakt vad betyder det egentligen när någon säger att man kanske borde försöka bli förälskad. Som att det skulle vara lösningen på det grådassiga helvetet som kallas vardagen. Precis just där tappade denna någon  mig. Kanske har jag redan blivit bitter men  tack, men nej tack. Ingen förälskelse för mig inte. Det är en galen plan och sist jag kollade var jag fortfarande inte galen. Fråga igenom om några år, då kanske jag hunnit med att bli galen.

Blankt är det i mitt huvud. Har skrivit rapport i flera timmar och nu är det bara tomt. Tomt. Jag tror det ekar där inne. Ena hjärncellen till den andra bara: Hållå….hallå…..hallå….hallå…

kortslutning. dra ur sladden. starta om. noll. tillbaka på noll.
igen. alltid tillbaka på noll efter regnet. det svämmar alltid över.
blir elektriska fel, kortslutning och gud vet allt. vad som än sker 
finns det en gräns. en taggtråd runtomkring. det svarta väller in
likt åskmoln och färgar hela himeln grå. alltid grått,
inte ens svart. svart vore lättare, argsintare. grått är bara överväldigt
tjockt och nedtyngande. inte ens på riktigt. det gråa bara låtsas.
allt verkar ibland bara vara på låtsas 

  

Vaknar av en blöt nos.

Det finns kärlek i mitt liv.


Dock en grådassig kall dag ute, hur går det ihop egentligen. Måste det inte vara klart väder för att det ska kunna vara snorkallt? Molnen ska ju på något sätt värma upp, eller hålla kvar värmen. Hur var det nu?

Sitter och skriver på min rapport, sitter alltid och skriver på någon rapport. Men nu flyter det nästan på i alla fall. Det är lycka, när det fungerar som det ska.

Det var en bra dag igår, positiv och bestämt.

Bra dagar är ovanliga så det gäller att verkligen se dem och uppskatta dem när de väl dyker upp. Snorkallt var det men ändå mysigt i stallet, kände mig inte ett dugg stressad och fånade runt i timmar där ute. Mockade till och med hästhagen som var full i frusen bajs, kom att tänka på att den där frusna bajsen skulle vara perfekt att elda med. Visst gör dom sånt i Indien med koskit, eller är det en myt?

Längtar till på fredag då är veckan slut, momentet slut och rapportångesten ett minne blott. Synd bara att man ska jobba hela helgen och trycka in en finsittning däremellan. Finsittning, bara ordet får det att klia lite i kroppen. Vad fasen måste man ha finsittningar för, kan det inte bara vara sittningar. Tycker inte riktig om det där med att ha finkläder och vad är finkläder? Galastass skrevs det inbjudan! Jag hatar ju sånt där satin, rysch och höga håruppsättningar. Nej, jag får dra ner klädkoden lite grann med leopardmönster och skabbigt hår. Hoppas de bjuder på skumpa i alla fall!   

Solen skiner och värmer nästa. Lever fortfarande på endorfinerna från igår.

Har äntligen kommit igång med rapportskrivningen och jag orkar inte alls bry mig om att det är fem dagar försent. Opponera för stackars lilla Oskar göra på mina vimsiga tankegångar som helt saknar struktur, underbyggande teorier och någon som helst analys. Men det blir i alla fall lätt för stackaren att såga den totalt, kanske kan han hämta hem lite pluspoäng där. Det bjuder jag på.

Insåg igår att jag inför varje moment säger till mig själv att det inte gör något om det går åt skogen för då kan jag alltid se det som en ursäkt att hoppa av.
Vad är det för jäkla stil?!

Varför gör jag det så förbannat enkelt för mig själv. Ingen har ju någonsin sagt att det ska vara lätt att plugga, leva och andas. Att plugga är ett jobb, ett heltidsjobb som kräver en del. Det visste jag när jag begav mig in i pluggsnåret. Ändå blev jag förvånad över hur jobbigt och strukturkrävande det var.

Att leva är ett livstidsprojekt, det tar aldrig slut förrän det är just det. Slut. Kanske är det dags att inse att det är dags att kämpa lite för att leva. Jag vill faktiskt inte bli en gammal bitter tant som ångrar allt hon inte hann med medan hon gjorde inget alls och lät tiden passera.

Skål i kaffe på det också sätter vi spiken i kistan idag!

ny dag nya möjligheter! Men kom igen och ge mig sömn!
Andra dygnet utan sömnatabletter och klockan är efter tolv.
jag borde sova nu.

Hjärtat pumpar hårt i bröstet, andas kontrollerat, kroppen går av sig själv, hjärnan är urkopplad, avkopplad.
Det är så tyst vid mig, i mig, trots att musiken dunkar högt runt mig.
Så tyst och stilla, det finns inget annat än framåt, uppåt, fortare och fortare.
Hjärtat slår, pulsen ökar, andningen blir ansträngd.
Kroppen går ändå av sig själv och lugnet sprider sig.
Oasen är ett faktum.

Livet är ett faktum.
Ta vara på det så länge man har det för tiden är knapp.
Snart sitter vi här med rynkad och fårad hud och livet mer bakom än framför oss.     

Det stämmer nog att de flesta ringer mamma för att få stöd eller bara höra en vänlig röst.

Jag gjorde det förut, ibland.

Inte alls så ofta som jag kanske ville, men det hände.

Nu har det gått över tre månader

Det har varit konstiga månader med födelsedagar och julaftonar.

Konstiga månader

Så jag försöker om och om igen, men jag kommer ingen vart.

Hursomhelst så är jag ensam

Så tyst.

Så tomt.

Men det är lättare att bära ensamheten ensam än tillsammans med andra

Jag upprepar mig!


Det måste vara något galet när man får tillbaka en examinationsuppgift som man nojjat för över en månad och inte blir glad utan bara lättad över ett VälGodkänt. Mina prioriteringar är officiellt fel. Jag skulle försöka lära mig att leva här och nu, men jag har bara siktet inställt framåt. Nästa veckas inlämning av examinationsuppgift 2 är det enda som finns i mina tankar och jag fattar inte ens vad det är jag ska göra. Skrev precis ett mail till min lärare och frågade om det enbart var jag som är så urbota dum och trög som inte förstår. Jag hoppas på svar inom kort, återkommer   

Jag har fortfarande ett hål i huvudet. Jag är ständigt där och pillar och klöser så det läker aldrig igen. Kan inte låta bli att pilla, trillar dit om och om igen utan att jag riktigt märker det själv.

Det är morgon i Umeå, har varit vaken i två timmar och funderar på hur länge någon av mina grannar snott min DN. Det är lite pinsamt måste jag erkänna för det är bara tre olika hushåll som delar på samma brevlåda. Ska man skriva en arg lapp eller gå och knacka dörr?

Men jag förstår ändå inte riktigt hur personen i fråga tänker. Om man går och hämtar tidningen på morgonen också helt plötsligt, troligtvis i måndags förra veckan ligger det en extra DN, inte tar man den bara och tänker schyst! Personen i fråga borde väl kunna inse att det kanske är någons tidning. Men kan man bli arg nu efter en helt vecka?

Jag skrev en halvarg lapp.

”Den som haft den goda smaken att sno min DN, kan väl nu ha den goda smaken och lämna tillbaka dem och i fortsättningen låta mig läsa dem först?”

Bitterfitta? Ja, det är jag det. Jag är bitter och arg mest för jämnan och det är relativt trevligt för humöret befinner sig på en jämn nivå. Det finns så mycket att vara bitter och arg på. Arg på att huset jag bor i invaderas av barnfamiljen var och varannan helg som tjoar och tjimmar och lever rövare utanför min lägenhet. Lycka till att plugga eller ens behålla sin galenskap under kontroll då. Arg över att barnfamiljen bor i gästrummet som sitter ihop med min dusch, är tanken att jag ska stövla in på söndag morgonen säga: ”God morgon, jag ska bara ta en snabbdusch!”Arg över de fåniga regler som säger att man inte får tvätta tidigare än klockan åtta på morgonen om man är hyresgäst men som hyresvärd får man tvätta dygnet runt trots att det är min lägenhet som ligger vägg i vägg med tvättstugan. Arg över att vara arg och bitter!

Inte kan jag säga något heller för jag älskar min lillalägenhet, den är alldels, alldeles underbar.      

Endorfiner är det där peptidhormonet som får mig att må lite extra bra efter ett träningspass, eller när man spenderat en stund med att skratta. Kroppen tillverkar det även när vi är stressade, förälskade eller har sex. Dessa fina lilla hormoner fungerar som kroppens egna smärtlindringsmedel. Det finns studier som visar på att 45 minuters högintensiv löpning kan ge samma effekt av smärtlindring som morfin ger. Inte undra på att man kan bli träningsnarkoman

Hur som helst uppiggad av mina fina endorfiner, lite mindre grådassig, lite gladare läser jag Georg Simmel och försöker följa hans tankegångar om utbyte.  Jag har läst två sidor och är redan vilsen, det här bådar gott. Kanske kan jag skylla på den förfärligt äcklig proteinshake jag dricker. Usch och fy för att försöka bli stark på riktigt.

Dessutom är jag konstant jävla kissnödig, kan det bero på vädret kanske? Lågtryck och högtryck kanske påverkar blåsan

Det är så grått och trisst här i stan idag. Men det matchar mitt humör så jag ska inte klaga. Har försökt plugga, men ingenting riktigt intresserar mig. Har försökt shoppa secondhand men inte ens det fick mig ur grådassigheten trots att jag hittade ett par fina skor för en spottstyver. Nu vill jag bara iväg och träna så att endorfinerna får rinna till och jag får känna att jag lever och att det finns en mening med allt igen.

Min far ringde mig igår och berättade om att de haft en sparkfest i lördags med över 40 grannar och vänner. De hade haft skitkul rent ut sagt och såg redan fram emot cykelfesten till sommaren. Jag blir bara bitter och funderar på varför inte jag kan rycka upp mig ordentligt och fixa en sparkfest eller vad som helst som gör mig lite gladare igen.

För ett tag sedan hörde jag någon säga att lycka inte är ett mål utan att det är en sinnestämning precis som sur, glad, arg, bitter och ledsen. Alltså ska man inte sträva efter lycka för det är som att sträva efter ett humör och som vi alla vet kommer och går humöret. Men när humöret bestämt sig för att ligga lågt en längre period, vad fasen gör man då?

När man vaknar och inte har någon lust att ens öppna ögonen för det finns liksom ingen anledning. Någonstans har man en kämpe inom sig som ändå gör att man kliver upp, gör det man ska, för att kunna bli vad man ska. Man lär sig att låtsas tills det kanske blir på riktigt så småningom.  Men hela tiden gnager det där grådassiga i sig mer och mer av en. Tillslut vaknar man en morgon och inser att man låtsas för länge, det grådassiga har gnagt i sig för mycket.